Gaziras och Zelmas blogg

Dagen som jag alltid har fasat för har inträffat, dagen då drömmen krossades, våran framtid förstördes och jag blev tvungen att inse att min bästa vän inte är odödlig.
Jag kan inte längre se in i hennes mörka ögon utan att mina ögon fylls med tårar och mitt hjärta fryser till is. Ångesten och skuldkänslorna finns alltid kring mig, men även bilder från allt som vi har upplevt tillsammans och alla drömmar inför framtiden.

Hon är bara 6år gammal och vi har bara hunnit påbörja en relation som trodde skulle utvecklas och vara i många år till. I fyra år har hon varit min och vi har haft våra duster men jag har aldrig träffat på en häst som henne, hon är den klokaste, modigaste och lojalaste vän men kan ha.

För bara en månad sen gick hon en La dressyr med över 67% trotts att hon förmodligen hade jätte ont, utan att klaga eller protestera, om jag bara hade vetat då! Om hon bara hade kunnat  berätta för mig att hennes ben gjorde ont. Om jag bara hade tagit min magkänsla på allvar i somras och röntgat henne fast veterinären, ETn och tränaren sa att hon såg fräsch ut.

Hon är hästen med stort H, mitt livs kärlek, vet inte om jag ens vill fortsätta med ridningen om hon inte blir bra, vill inte tänka mig en framtid utan henne. Kommer göra allt som står i min makt för att hon ska kunna leva ett drägligt liv utan smärta.

När hon plötsligt för tre veckor sen blev halt, rämnade min värld, jag visste direkt att det var något allvarligt, även om hon bara var lite halt så sa min magkänsla att någonting var fel. jag kände igen symptomen från när Bricha började bli dålig, men Bricha var då nästan 18år gammal, då kunde jag acceptera det, men Gazira är ju bara 6år gammal, det skulle inte kunna drabba henne nu. Det skulle inte kunna drabba henne alls!!!
Jag hade börjat drömma om ett föl efter henne, nu kommer jag aldrig våga det om hon blir tillräckligt bra för att kunna få ett föl, bara vetskapen om att det skulle kunna nedärvas till fölet gör den tanken omöjlig.
När vi åkte till kliniken var jag redan förberedd, men det kom ändå som ett slag i magen när veterinären sa att det var som jag hade misstänkt, att hon hade spatt.
I det ögonblicket trodde jag aldrig att jag skulle orka resa mig upp igen, jag kände att jag inte skulle orka med att se henne sakta brytas ner av denna fasansfulla sjukdom. Men jag måste vara stark, jag måste orka kämpa för hennes skull.
Dom sprutade henne hasleder och nu får hon behandlig, så ska vi på återbesök om tre veckor för att se hur hon svarar på behandlingen. Kanske, kanske kan hon bli tillräckligt bra för att fungera som ridhäst många år till. men kommer jag någonsin kunna släppa oron för  att det ska komma tillbaka, eller kommer jag sitta och inbilla mig att hon går konstigt hela tiden? Vetskapen om att det när som helst kan blomma upp igen kommer alltid gnaga i mitt undermedvetna. och det faktum att jag inte vet om det kommer dröja en vecka eller 10år kommer driva mig till vansinne.

Veterinären sa att det var på ett väldigt tidigt stadium och att det var bra för prognosen,  men vad innebär det egentligen? att hon kan må bra i något år till? att hon kan gå som sällskapshäst? hon skulle aldrig må bra av att gå som sällskapshäst. redan nu blir hon helt förtvivlad när jag bara ställer in henne i boxen istället för att ta ut henne på en ridtur efter att jag har borstat henne. När hon är i hagen står hon förväntansfullt vid grinden och väntar på mig. Jag ser besvikelsen i hennes ögon när hon inser att det inte blir någon ridning idag heller.

Dom tre veckorna till återbesöket kommer bli en enda lång plåga, mina tankar är inställda på det värsta, känns om det är lika bra, jag skulla aldrig orka med ett dystert besked om jag har byggt upp för höga förhoppningar.

älskade, älskade häst! om jag kunde få henne helt frisk skulle jag göra det vad det än kostade, vad jag än fick offra.