Gaziras och Zelmas blogg

Idag, fredag går Zelma helt obehindrat igen :D hon visar inte ens en antydan till hälta!
så det borde ju ha varit en hovböld iallafall, som antingen var så liten att veterinärerna inte ens såg den, eller så satt den längre in och gipspluggen har nu dragit ur den.
Nu är det bara att hoppas att det inte kommer tillbaka snart igen.

Snart kanske jag äntligen kan börja arbeta med henne igen, har längtat så efter att kunna börja ordentligen med tömkörningen.

Gazira och jag är nu ute och går promenader, men hon har alldeles för mycket överskottsenergi för att det ska gå så värst bra, allting är farligt! och hon är även jätte sur på mig för att jag ger henne dom äckliga medicinerna två gånger om dagen.

I torsdags var Zelma ännu mer halt och jag beslutade att åka in till kliniken med henne igen så att hon skulle få skära upp den där hovbölden, men problemet var att dom hittade igen hovböld!
Dom skar upp hoven men hittade ingenting, och inte heller på röntgenplåtarna syntes någonting konstigt utan dom såg jätte fina ut.
Vid lokalbedövning av hoven så var hon helt ohalt så det är ju någonting i hoven, men dom kan inte hitta någonting.
Vi blev hemskickade med ett våtvarmt omslag och order om boxvila.
Jag ska kontakta dom igen på måndag så ska vi se då om hon har blivit något bättre eller om jag måste åka in med henne igen. Känns som om det är lika bra att åka direkt till skara med henne då, så att en specialist får titta på henne.

Är så orolig för att det ska vara någonting som kommer påverka henne framöver, eller att hennes andra framben ska få förslitningsskador av överbelastningen.

Varför måste båda hästarna bli dåliga samtidigt? det är alldeles för mycket just nu och jag förstår inte riktigt hur jag ska orka ta mig igenom det här!

Dagen som jag alltid har fasat för har inträffat, dagen då drömmen krossades, våran framtid förstördes och jag blev tvungen att inse att min bästa vän inte är odödlig.
Jag kan inte längre se in i hennes mörka ögon utan att mina ögon fylls med tårar och mitt hjärta fryser till is. Ångesten och skuldkänslorna finns alltid kring mig, men även bilder från allt som vi har upplevt tillsammans och alla drömmar inför framtiden.

Hon är bara 6år gammal och vi har bara hunnit påbörja en relation som trodde skulle utvecklas och vara i många år till. I fyra år har hon varit min och vi har haft våra duster men jag har aldrig träffat på en häst som henne, hon är den klokaste, modigaste och lojalaste vän men kan ha.

För bara en månad sen gick hon en La dressyr med över 67% trotts att hon förmodligen hade jätte ont, utan att klaga eller protestera, om jag bara hade vetat då! Om hon bara hade kunnat  berätta för mig att hennes ben gjorde ont. Om jag bara hade tagit min magkänsla på allvar i somras och röntgat henne fast veterinären, ETn och tränaren sa att hon såg fräsch ut.

Hon är hästen med stort H, mitt livs kärlek, vet inte om jag ens vill fortsätta med ridningen om hon inte blir bra, vill inte tänka mig en framtid utan henne. Kommer göra allt som står i min makt för att hon ska kunna leva ett drägligt liv utan smärta.

När hon plötsligt för tre veckor sen blev halt, rämnade min värld, jag visste direkt att det var något allvarligt, även om hon bara var lite halt så sa min magkänsla att någonting var fel. jag kände igen symptomen från när Bricha började bli dålig, men Bricha var då nästan 18år gammal, då kunde jag acceptera det, men Gazira är ju bara 6år gammal, det skulle inte kunna drabba henne nu. Det skulle inte kunna drabba henne alls!!!
Jag hade börjat drömma om ett föl efter henne, nu kommer jag aldrig våga det om hon blir tillräckligt bra för att kunna få ett föl, bara vetskapen om att det skulle kunna nedärvas till fölet gör den tanken omöjlig.
När vi åkte till kliniken var jag redan förberedd, men det kom ändå som ett slag i magen när veterinären sa att det var som jag hade misstänkt, att hon hade spatt.
I det ögonblicket trodde jag aldrig att jag skulle orka resa mig upp igen, jag kände att jag inte skulle orka med att se henne sakta brytas ner av denna fasansfulla sjukdom. Men jag måste vara stark, jag måste orka kämpa för hennes skull.
Dom sprutade henne hasleder och nu får hon behandlig, så ska vi på återbesök om tre veckor för att se hur hon svarar på behandlingen. Kanske, kanske kan hon bli tillräckligt bra för att fungera som ridhäst många år till. men kommer jag någonsin kunna släppa oron för  att det ska komma tillbaka, eller kommer jag sitta och inbilla mig att hon går konstigt hela tiden? Vetskapen om att det när som helst kan blomma upp igen kommer alltid gnaga i mitt undermedvetna. och det faktum att jag inte vet om det kommer dröja en vecka eller 10år kommer driva mig till vansinne.

Veterinären sa att det var på ett väldigt tidigt stadium och att det var bra för prognosen,  men vad innebär det egentligen? att hon kan må bra i något år till? att hon kan gå som sällskapshäst? hon skulle aldrig må bra av att gå som sällskapshäst. redan nu blir hon helt förtvivlad när jag bara ställer in henne i boxen istället för att ta ut henne på en ridtur efter att jag har borstat henne. När hon är i hagen står hon förväntansfullt vid grinden och väntar på mig. Jag ser besvikelsen i hennes ögon när hon inser att det inte blir någon ridning idag heller.

Dom tre veckorna till återbesöket kommer bli en enda lång plåga, mina tankar är inställda på det värsta, känns om det är lika bra, jag skulla aldrig orka med ett dystert besked om jag har byggt upp för höga förhoppningar.

älskade, älskade häst! om jag kunde få henne helt frisk skulle jag göra det vad det än kostade, vad jag än fick offra.

nu har vi varit iväg till atg kliniken med lilla Zelma, tycker så synd om henne, hon har varit med om alldeles för mycket jobbigt under sitt enda levnadsår.
Veterinären trodde att det är en hovböld som sitter djupt, men han ville inte börja skära i hoven pga att han då skulle bli tvungen att skära på måfå och för att hon redan har så otroligt tunn sula efter sist hon fick hoven uppskuren att det skulle ta väldigt lång tid innan hoven blev normal igen.
så han rådde mig att avvakta så att hoven får dränera sig själv, och zelma fick bara smärtstillande och antibiotika utskrivet.

sen när vi skulle åka hem därifrån så hade inte Zelma någon lust alls att gå in i transporten, utan det var mycket mer intressant att titta på alla travhästar som kom förbi. och eftersom den enda hjälpen jag lyckades få med mig var brutalt hästrädd så hade jag ingen direkt hjälp av honom.
men efter en halvtimmes bråkande och hjälp av en vänlig själ som kom förbi fick vi in henne med linor. Då var det dax att börja lastningsträna nästa häst då! känns som om jag har fått nog av svårlastade hästar.
På tal om det så kan jag numera lasta och köra Gazira helt på egen hand utan någon assitans överhuvudtaget :D hoppas bara inte att det ska dröja 5 år innan Zelma kommer dit också.

Förra helgen så var Gazira plötsligt halt, det märktes inget i skritten men så fort jag försökte börja trava så var det ett faktum. det fanns ingen svullnad och hon reagerade inte när jag klämde och böjde på benet så jag avvaktade. efter två dagar var hon avsevärt bättre. och efter en veckas vila ser hon helt ren ut men jag har fortfarande en gnagande känsla av att någonting inte är helt rätt.

och sen igårkväll är Zelma halt!!!! när jag såg henne stappla fram ville jag helst av allt bara lägga mig ner på marken och gråta. Hon såg precis ut så som hon gjorde i somras, samma ben, avlastade det frammåt och hoppade på tå. Jag tog in henne och tempade, 38,8grader.
I morse var det värre, fick knappt ut henne ur boxen, tempade 39,6grader.
så nu ska vi snart iväg till atg kliniken, bara att hoppas på att det är något som inte är så allvarligt, typ en hovböld eller så. är det en fraktur igen så orkar jag sjutton inte mer.
har varken tid, råd eller ork att ha henne i boxvila i flera månader igen. men jag vet ju ändå att jag kommer ta mig tid och råd och att jag kommer prioritera bort allt annat och lägga min tid på henne.